Det var den japanske violinisten Shinichi Suzuki som utvecklade den här metoden för att lära barn att spela instrument. Han observerade barnen och tänkte att det här med att lära sig att spela musik är ungefär som när ett barn lär sig prata sitt modersmål. De har det i sig och med en vuxens vägledning lär de sig själva, steg för steg, att prata och behärska sitt modersmål. Precis på samma sätt kan de ta sig an ett musikinstrument. Genom att de inte lägger in noter eller några långa förklaringar i början, får de i stället lyssna på musik och sedan 
bit för bit själva spela sig framåt. Precis som i språk handlar det om repetitioner och att inte lämna något förrän de, utifrån den ålder och nivå de är på, behärskar det de gör.
Suzukimetoden handlar om att utveckla barnets musikalitet och att barnet som person ska utvecklas, men inte om att få fram framstående musiker. Därför är det en metod som passar de flesta barn. Det är lustbetonat, för utan lust blir det mycket svårare att våga prova sig fram och lära sig. Metoden spreds först inom fiolvärlden men har sedan dess börjat tillämpas inom många olika instrument världen över.
